Arthur Lindgren tittade ut över gårdsplanen från SweCars välputsade skyltfönster i Helsingkrona. Han var nöjd med veckan, fastän det bara var torsdag. Det artade sig till rekordförsäljning. Nya bilar rullades ut i utställningshallen och såldes i samma takt som det kom in påfyllning från Södertälje. Den senaste SC:n hade fått toppbetyg i många biltidningar, och sålde nu mer eller mindre sig själva. 
      Det var inte mycket han behövde göra, annat än att skriva köpkontrakt och se hur pengarna staplades upp på hans konto. Hans självförtroende växte i takt med att bilarna rullade ut från depån. Himlen var molnfri och blå och sköna maj var här med blomster och fägring. Han såg fram emot golfrundan i helgen med kompisarna och fredagsmyset med Ann-Katrin.
      Det var nästan för bra för att vara sant, tänkte han, när han noterade att en ljusblå SC av fjolårsmodellen körde in på gårdsplanen och parkerade mellan två splitternya SC. En man i 50-årsåldern klev ur bilen. I ena handen höll han en läderportfölj med ett fast grepp och i den andra fodralet med bilens bruksanvisningar. Han gick ett varv runt bilen, som för att försäkra sig om att det inte var något fel på den, och gick sedan bestämt mot kundmottagningen, förbi  skyltfönstret där säljaren oroligt iakttog honom.
      Säljaren kände igen mannen som en kund som hade köpt en nästan ny SC för några månader sedan. Han ville då ha reda på en massa detaljer som inte stod i broschyren. Säljaren hade varit tvungen att ringa huvudkontoret flera gånger för att få specifikationer och dragit en lättnadens suck när kunden äntligen skrivit på köpekontraktet, hämtat bilen och kört därifrån.
      Men nu var han alltså tillbaka, och det bådade inte gott. Säljaren kände hur adrenalinet pumpade genom kroppen och hur händerna svettades. Det här var inte alls bra, tänkte han. Golfrundan i helgen med kompisarna och fredagsmyset med Ann-Katrin kändes än mer angelägna och han längtade till helgen, långt bort från denne man som likt liemannen närmade sig honom i hans glasbur.
      "Varsågod och stig på", sade säljaren och öppnade dörren till sitt lilla kontor. Han höll som alltid god min som den gode säljare han var, trots att han anade det värsta.
      "Tack", sade kunden med hopsnörd mun. "Men jag har ett klagomå.l" Han sköt fram sin redan utskjutande haka, vilket vittnade om en olycksbådande envishet. Det var i säljarens ögon inte en bra kombination med tanke på vad som antagligen komma skulle. Här stod en kund med en alldeles egen agenda.
      "Roligt att se dig igen. Hoppas att bilen går bra", försökte säljaren.         
      "Mja, den går ganska bra, även om det tycks vara något fel på motorn. Det står i broschyren att bilen ska göra noll till hundra på 8,5 sekunder, men den når nätt och jämt upp till 9." Kunden öppnade sin portfölj och vecklade ut ett protokoll i A3-format med noteringar om var och när han hade genomfört hastighetsproven.        

      Säljaren kliade sig i nacken. Det här var en oväntad reklamation. Han hade aldrig hört talas om något liknande. Hur skulle man bemöta detta? Var mannen en demon som kastade sig över det minsta lilla fel som han kunde hitta?
      Men Arthur Lindgren var inte dum, vilket hans säljardiplom vittnade om. Så sakta började det gå upp för honom hur han skulle göra för att få den önskade accelerationen. Även om fabriksuppgifterna gällde under optimala förhållanden, så gick det att uppnå värden som var de samma eller nära dem som angavs i broschyren. SC-bilarna var kända för att i det närmaste motsvara de prestanda som angavs. 
      "Då tar vi en runda med bilen", sa säljaren oväntat.
      "Jaha, ja, hmm, det går bra", svarade kunden överraskat. Det hade han inte väntat sig. Han hade trott att säljaren skulle börja argumentera och försöka hitta fel i protokollet och hade sett fram emot en hetsig debatt. Tänk om han, som oftast gjorde allt rätt, hade missat något?
      Säljaren satte sig vid ratten med kunden bredvid och styrde ut på motorvägen mot Änglamark. Efter en stund hittade han en liten parkeringsficka och gjorde sig beredd att gasa på så snart en lucka uppstod i trafiken.
      "Jag tar tiden", sa kunden och tog fram en penna ur kavajen, vecklade ut A3-protokollet och tryckte fram tidtagarfunktionen på armbandsuret.
      Allt väl, tänkte säljaren och trampade försiktigt gaspedalen upp och ned för att hålla igång motorn. Ganska snart uppstod en lucka. Säljaren trampade gasen i botten, framhjulen spann loss för en sekund och bilen kastade sig sedan ut på motorvägen som en hungrig tiger. Säljaren växlade upp till trean efter en hastig blick på varvräknaren och nådde de stipulerade 100 km/tim.
      "8,7 sekunder", sa kunden, men såg inte alls nöjd ut. Han hade väntat sig mycket sämre resultat. Det pekade åt alldeles fel håll. Han framstod som en klåpare. Det var bara att kasta in handduken. 0,2 sekunder var inget att bråka om – han ville visa sin generositet och vara riktigt storsint.
      "OK, jag ger mig," sa han. "Men hur gjorde du för att kapa 0,2 sekunder?" 
      "Genom att jag la in trean vid exakt rätt varvtal 5.500 varv/min. Jag har en likadan SC som du, så jag vet precis hur man ska göra." 
      Kunden accepterade att han mött sin överman. Han fick bjuda på 0,2 sekunder, tänkte han, medan han tittade på trafiken som accelererade från stopptecknet i måttlig takt, flera sekunder långsammare än han just hade upplevt. Livet var tufft ibland, men man lär sig, resonerade han och vecklade ihop protokollet med tidtagningarna. Ibland får man bjuda på sig själv.
      Arthur Lindgren tittade åter ut över gårdsplanen från SweCars skyltfönster. Det var fortfarande torsdag och bilarna rullade fortsatt ut som på ett pärlband. Fredagskvällen med Ann-Katrin och golfrundan på söndag närmade sig så sakta. Men det gjorde inget att det gick sakta, för han tänkte njuta ännu ett tag av sitt livs största seger – att ha kapat 0,2 sekunder på 0-100 i en SC. 

Copyright 2020 © Björn Johnsson