På 50-talet köpte vår familj en sommarstuga i Kivik. Då var byn inte vad den är idag och man såg inga Lamborghinin, bara en och annan Amazon eller Ford Anglia. Det var en avkrok i sydöstra delen av Sverige, Skånes Norrland, varifrån de flesta ungdomarna flydde till Malmö eller Helsingborg så fort de kunde få jobb eller till Lund för att läsa.
      Men som turistort skulle Kivik efterhand bli allt populärare. Byn var redan känd som Äppelriket och Piratens boplats och när konstnärer började bosätta sig på Österlen kom trakten alltmer i ropet. 
      Om Kivik än så länge inte upptäckts av svenskar, så hade byn blivit desto mer populär i tyska kretsar. 
      På somrarna kom många cyklande tyska ungdomar och campade, och en och annan tysk segelbåt och motorbåt hittade in till hamnen. Båtarna var ganska stora med många ombord. Särskilt gladde det de små affärerna i byn. Tyskarna verkade ha gott om pengar, de köpte allt från balar med hushållspapper till stora smörpaket och säckar med potatis. 

      När någon tysk båt närmade sig kunde man se en lång man med guppande ölmage, kaptensmössa och gulvit skjorta komma vaggande över den stora gräsmattan som ledde ned till hamnen. Han följde båten med blicken, ökade takten och flämtade och pustade som ett ånglok för att hinna fram i tid till att båten skulle lägga till vid kajen. Det var Kiviks hamnkapten. Han titulerades Kapten Hansson och kallades Buller därför att han talade så att det hördes över halva byn och hela hamnen.
      Kapten Hansson var snäll och godmodig och skrattade ofta och ljudligt. Han bodde tillsammans med några av sina släktingar ett kvarter från oss och vi kunde höra när han pustande ångade förbi oss på väg mot hamnen. 
      Ingen visste exakt vilka befogenheter Kapten Hansson hade som hamnkapten. Någon sa att han inte hade några alls, att han hittat på sin kaptensroll helt på egen hand. Att han hade vissa befogenheter stod emellertid klart, men ibland kunde man ana att han tänjde på begreppet, inte minst när det gällde hur mycket han skulle ta i hamnavgift och hur mycket han hade rätt att stoppa i egen ficka. 

      Den service som Kapten Hansson kunde erbjuda i Kiviks hamn bestod i stort sett bara av vatten.
      ”Wassen haben Sie där borta”, erbjöd han frikostigt de besökande tyskarna och pekade på en rostfri kran som satt i ena ändan av ett rör. Om någon frågade efter toalett brukade han peka på ett buskage på andra sidan hamnen. Men det var inga större problem, de flesta hade portabla toaletter ombord. 
      En sommar köpte min bror Sten och jag en liten, robust eka med fyrkantigt sprisegel för 500:- av Kapten Hansson. Vilket motsvarar c:a 6.000:- i dagens penningvärde. 
      I priset ingick en mindre segelkurs med Kapten Hansson. Han var en bra pedagog och lärde oss grunderna i sprisegling och hur man kom ut och in i hamnen utan att ramma piren. Det var en rolig sommar med många trevliga seglingar. Bäst gick ekan i kuling, i en bris rörde den sig knappt. 

      Vi tog väl hand om båten och inför vintern vevade vi upp den på en sliper, lade den upp och ned och täckte den med en presenning.
       Till nästa sommar hade vi köpt nya rep för förtöjning samt Autosol för att polera årtullarna. Vi såg fram emot att sjösätta båten och hissa seglen, Det blåste minst kuling när vi kom till stugan i Kivik och stuvat in mat, nya lakan och krukväxter från lägenheten i Hörby. Min bror och jag gnuggade händerna av förtjusning och skyndade ner mot hamnen och slipern där ekan låg.     

      Men där låg ingen eka. 

      Vi frös till is och stod och gapade en lång stund mot den gula gräsplätten där ekan hade legat. Kanske Kapten Hansson hade varit snäll nog att sjösätta båten då han visste att vi snart skulle till Kivik?          Vi hittade snart ekan som låg och guppade vid den södra piren med nyfernissad reling. Det här kändes inte alls bra och vi förstod att något hade gått alldeles åt pepparn. Båten hade blivit stulen – en ovänlig själ hade tagit vår båt! 
      Sten sprang hem och hämtade pappa medan jag väntade på att tjuven skulle dyka upp. Under tiden undrade jag hur man kunde vara så dum att man skulle tro att det inte skulle märkas att man hade tagit vår båt och sedan lagt den vid kaj i Kivik!
      Sten och pappa kom ner till båten i ett huj och vi behövde bara vänta en halvtimme innan ”tjuvarna” dök upp. Det var ett brödrapar från Kivik i vår ålder som bodde i närheten av oss. Vi stod och gapade mot varandra, först i förvåning och sedan i gapskratt när vi förstod vad som hade hänt. 

      Det visade sig vara ett utslag av Kapten Hanssons självsvåld. Han hade sålt vår eka till bröderna till samma summa som vi hade betalat, 500:-. Han hade alltså sålt båten två gånger. 
       Jag kommer inte ihåg hur det hela slutade, men någon slags förlikning blev det i varje fall mellan våra familjer. 

      Sten och jag fick nya intressen och seglingen kom i bakgrunden. Händelsen med Kapten Hansson som lät som en vandringssägen var en sann historia som många i Kivik hade hjärtligt roligt åt. Vårt förhållande till Kapten Hansson blev visserligen svalare och vi undvek att ha några affärer med honom. Men vi förlät honom så småningom. Han hade ju trots allt haft huvudrollen i en himla rolig historia, kanske som det sista originalet på Piratens Österlen.

Copyright © 2020 Björn Johnsson