Sveriges riksdag avskaffade år 2009 med knapp majoritet värnpliktsarmén till förmån för en yrkesarmé. Ett obegripligt beslut som kommer att kosta.
      Nu har värnplikten återinförts, om än i light-form jämfört med den armé på 750.000 man som fanns då. Dagens armé är mindre än en tiondedel av den tidens. Hade vi haft värnplikten kvar i den form som vi hade före avskaffandet, hade vi säkert varit kvitt många av de problem som vi har idag, bl.a. med integrationen.
      I stället för att skjuta ihjäl varandra på gatorna, kunde man skjuta prick på skjutvallen och sedan vara kompisar och gå och ta en fika på markan. Ansvariga politiker, försvarsanställda och svenska skattebetalare har en jättelik uppgift framför. Att bygga upp ett starkt nationellt försvar tar mycket pengar och energi i anspråk.
      Försvarsminister Peter Hultqvist och ÖB Micael Bydén bör kontinuerligt få väl påfyllda, aldrig sinande kassor.
      Vi ska alltid ha ett fullgott nationellt försvar, oavsett hur vindarna blåser i politiken. Andra alternativ blir i längden både dyrare och mera otrygga för svenskar och mera lockande för fientligt inställda nationer, ingen nämnd, ingen glömd. 
      Förre partiledaren för Liberalerna, Jan Björklund, som var major i armén, hade en träffande analogi för detta – försvaret är en försäkring, som att ha en försäkring på huset. Den ligger där tyst och obemärkt och man betalar sin premie varje år, även om det kostar en del. Man vet ju inte när man behöver den. Men en dag kanske det börja brinna i huset och då är försäkringen guld värd. 
      En vacker dag ritas den politiska kartan om, frågan är bara när, den har ju aldrig sett likadan ut genom världshistorien. 
      Det enastående romerska riket, Imperium Romanun, varade i ettusen år fram till efter det västromerska rikets fall år 476. Genierna på Helgeandsholmen anno 2009 hade nog räknat med att vi också skulle vara i tusen år som Imperium Suecia.
      Varför skulle man annars skrota det mesta av försvaret? Men de hade räknat fel, både framåt och bakåt. Bakåt i tiden hade vi inte haft annat än krig och elände fram till 1814 då anfallet mot Norge blev vårt senaste krig. De flesta historieartiklar säger sista krig, och det kanske är där skon klämmer, man har tagit fasta på att Norgekriget verkligen var det sista, i stället för att vara öppen för att det kanske inte var det sista, utan det senaste. Framåt i tiden hade de också räknat fel – för ingen vet hur framtiden kommer att se ut.
      Förutom gruppen synska snillen på Helgeandsholmen.
      En tredje punkt som bänknötarna hade glömt var att för att kunna existera intakt i 1.000 år måste man ha ett ramstarkt försvar. Det duger inte med Potemkinkulisser, det måste vara äkta vara, sådant som säger pang, pang och gör ont när man blir träffad. Det ska göra ont om man vill bråka med Imperium Suecia.   

Copyright 2020 © Björn Johnsson