När man semestrat så långt iväg som i Indien, i januari 2010, och fått många nya intryck och varit med om flera trevliga och otrevliga händelser, vill man helst att hemfärden ska gå så smidigt som möjligt.
      Den ska dessutom innehålla ett trevligt sällskap så att man kan diskutera hur man blev stekt när man låg och somnade på stranden, hur man kom över ett knippe rabarber för 25 öre, och hur taxichauffören missuppfattat direktiven så att han körde mot Bombay i stället för Goa Bay.
      Det hade blivit fredag kväll och min indienresa hade kommit till vägs ände.  
      Jag gick ut i lobbyn med resväskan och sa adjö till personalen på hotellet och till mor med dotter, två kvinnor från Karlstad, som stått ut med mig i två veckor. Vi hade slöat vid poolen, ätit middag tillsammans och ätit ännu mer under många sena kvällar då dansare hade underhållit oss på en scen i hotellets park. Karlstadstöserna skulle stanna i Goa en vecka till och det var med saknad som jag sa adjö till dem. 
      Skåpbilen som fungerade som taxi körde upp framför hotellets trappa och lämpade in oss. Reseledaren tryckte in mig längst bak bland resväskorna. Hon gick tillbaka till lobbyn, måttligt intresserad av vad som skulle hända med oss i fortsättningen. 
      Efter en vansinnesfärd i ett rasande tempo förbi ett tjugotal stopptecken utan att stanna, kom vi fram till Goas flygplats och krängde oss ur skåpbilen. En  svensk kvinna i vårt sällskap beklagade sig högljutt över den unge chaufförens brist på trafikvett. Han blev grå i ansiktet och körde snabbt därifrån, utan en rupie i dricks.
      Men vi skulle få bevittna mer brist på vett under incheckningen till flyget mot Köpenhamn.
      Efter bagageinlämningen blev vi röntgade, kroppsvisiterade och utfrågade och efter att ha klarat den första kontrollen kunde vi  tillfälligt slappna av på ett litet taxfree torg kantat av souvenirbutiker, mataffärer och kafeterior. Plötsligt hördes en högröstad smålänning beklaga sig över Indien. 
      "Jag ska aldrig mer sätta min fot i detta bakvända land med världens sämsta service!"
      Rösten kom från en man som var i sällskap med ett yngre par och en kille i femårsåldern. De var mycket irriterade. 

      Ett par från Stockholm som satt bredvid mig hade checkat in före mig visste vad som hade hänt och förklarade utbrottet: 
      Vid ankomsten till flygplatsen hade killen börjat gnälla. Han ville i motsats till farfar inte hem till Sverige, utan trivdes utmärkt i Goa. Att byta glass och soliga stränder mot slaskiga trottoarer var en dålig affär, tyckte han.
      För att trösta honom hade farfar tagit honom till en souvenirbutik vid taxfreetorget. Där fanns alla möjliga prylar, bland annat vapenrepliker. Och eftersom killen var scifi-fantast, valde han en kopia av en laserpistol. Farfar betalade och för att lillen inte skulle tappa bort den hade han stoppat ner leksaken i sitt handbagage. Men med tanke på de stränga gränskontrollerna efter den 11 september var en laserpistol det sämsta tänkbara föremål att ta med sig genom tullen.
      Pistolen hade omedelbart upptäckts i den första kontrollen. Tulltjänstemannen som gick igenom farfars handbagage hade exploderat när han fått syn på den. 
       "Are you trying to get us all killed?" hade han skrikit åt smålänningen. Alla i närheten hade frusit till is och smålänningarna hade genast omringats av säkerhetspersonal och noggrant visiterats flera gånger av tjänstemän. 
      Pistolen blev konfiskerad och efter en del palaver med resebolaget släpptes familjen till slut igenom tullen. De kunde inte förstå varför personalen på flygplatsen hade blivit så upprörda och varför man lagt beslag på lillens leksak.

      Det var alltså därför farfar hade beklagat sig över att Indien var det sämsta tänkbara semestermålet. 
      Stockholmarna och jag diskuterade det inträffade och var överens om att det fanns tillfällen då man inte ville vara svensk. Den genanta händelsen var ett exempel på ett sådant. 
      "Men varifrån skulle vi i så fall vara?" undrade kvinnan.
      Vi höll rådslag om vilken nationalitet vi skulle använda oss av som andrahandsval. Vi pratade hyfsat engelska och norska, men inte tillräckligt bra för att kunna räknas som infödda. 
      Jag tog upp mitt pass och granskade det. På omslaget stod det Europeiska Unionen, Sverige.
      "EU", föreslog jag. "Vi är från Europeiska Unionen."
      Förslaget godkändes. Så fick det bli. 
      En smålänning med laserpistol hade alltså fått två stockholmare och en skåning att bli goda EU-medborgare.

Copyright 2020 © Björn Johnsson