Det var i mitten av 1940-talet och Andra världskriget närmade sig sitt slut. Vår familj bodde i ett litet lägenhetshus i Kristianstad .
När vi satt runt köksbordet vid måltiderna blev jag oftast placerad i en hög barnstol med röda och gröna skallror och en
pinne framför mig så att jag inte skulle trilla ut.
Mamma brukade sortera ransoneringskuponger i olika färger och placera dem i små högar medan hon putade förnöjt med munnen. Hon var vad man skulle kalla kassamedveten, vilket senare skulle visa sig ha en dålig effekt på veckopengen.
Pappa hade ofta fullt upp med att lära mig att äta, särskilt när det kom till ägg. Av hans min att döma förstod jag att det inte gick så bra, i varje fall inte i början.
Ibland kom en barnflicka som passade mig när mamma och pappa skulle iväg någonstans. Det var dagens höjdpunkt. Hon var söt och rolig och vi hade väldigt kul när vi gömde oss för varandra under sängar och bord. Hon visste precis hur hon skulle få igång mig och hon gjorde det ofta och gärna. Min favoritlek var att krypa runt i lägenheten på alla fyra och bli jagad av henne, också hon på alla fyra. Det var nätt och jämt hon hängde med, det verkade som att
hon inte riktigt klarade av att krypa på alla fyra.
Denna första flicka i mitt liv - med en åldersskillnad på 20 år och mig med blöjor - försvann lika fort som hon kom. Det var tydligen billigare att lämna över mig till mormor och morfar
tvärsöver gatan än att hyra en barnflicka. Där hade jag dessutom tillgång till en spännande trädgård och ett långsträckt hus med flera vardagsrum som man kunde springa rakt igenom och kasa den sista biten på ett blankpolerat parkettgolv fram till ett svart piano med putsade mässingsdekorationer.
- Oj,oj, så duktig du är Nalle, brukade mormor ropa uppmuntrande till mig.
Ett par år senare, jag hade nog hunnit bli fem år, dök den andra flickan i mitt liv upp. Nu med en åldersskillnad på bara 14 år och mig utan blöjor. Hon var fräknig och snygg och bodde granne med morfar i en villa. Hennes pappa som var ögonläkare var alltid lustig och på gott humör.
Jag förstod att jag inte hade någon chans att få till något som kunde likna ett förhållande med henne, men även om hon inte brydde sig särskilt mycket om mig, tyckte jag ändå om henne. Jag tänkte att om tio år kanske hon skulle visa lite större intresse för mig.
Men en dag frågade hon:
- Ska du följa med upp på vinden, Nalle?
- Visst, svarade jag snabbt, och undrade vad som skulle hända. Skulle hon göra något med mig? Det kändes både farligt och spännande, pulsen varvade upp och jag blev alldeles
varm om kinderna.
Vindsrummet innehöll den största samling leksaker jag någonsin sett som hon och hennes storasyster hade samlat ihop. Här fanns flera dockhus, en modelljärnväg i jättestor skala,
travar med färgglada barnböcker, två gunghästar, flera trehjulingar och högar med byggklotsar.
- Vi leker inte så mycket med det här längre, förklarade hon, medan jag gapande iakttog leksakshimlen.
- Du kanske vill låna modelljärnvägen?
- Jo tack, svarade jag och insöp girigt det stora loket med flera vagnar, en transformator och långa spårbitar som lågt prydligt hopbuntade i en kartong.
Alla eventuella förhållanden blev som bortblåsta och jag skyndade mig att packa ihop kartongen som knappt gick att lyfta. Bara loket måste ha vägt minst tre kilo. Men vi fick hjälp av hennes pappa så att vi kunde bära den fullproppade kartongen över till morfars hus.
Det var julafton mitt i sommaren och jag fick lov att sätta upp järnvägen i mitt sovrum där det fanns gott om plats. Farbror Grönvall - ögonläkaren - hjälpte mig att montera järnvägen och visade hur man ökade och minskade hastigheten med transformatorn. Ganska snart hade jag lärt mig alla finesser samt hur mycket man vågade gasa innan tåget spårade ut.
Det blev många njutbara mil innan den sommaren tog slut.
Natten efter att jag lämnat tillbaka modelljärnvägen och tackat för lånet drömde jag om hur jag körde tåget i naturlig storlek över Kristianstadsslätten. Medan tåget gick av sig själv gick jag runt och klippte biljetter i passagerarvagnarna. Där satt mamma, pappa, mormor, morfar, den fräkniga flickan och längst bak barnflickan. Alla hade biljetter utom barnflickan.
Hon sa att hon skulle följa med till Eslöv och att vi skulle gifta oss där, och då behövde man inga biljetter.


Copyright (C) 2020 Björn Johnsson