Det var i Sitges i mitten av 60-talet och min namne och backpackerkompis Björn och jag hade kommit till vägs ände på vår första spanienresa. Vi hade tydliga symptom på att vi började gå varandra på nerverna, som att vi påpekade ovikta detaljer i stil med ”har du inte tagit bort den där äggfläcken på jackan ännu??” eller ”kan du inte säga också på ren svenska? Det heter inte oschkå!”
      Vi beslutade oss för att som det numera heter ta en timeout och gå skilda vägar ett tag. 
      Jag gick upp på rummet på pensionatet och plockade ihop min prylar, packade ner dem i ryggsäcken, snörde på sovsäcken, tog en sandwich och slängde i mig en kopp blaskigt kaffe nere i pensionatets lilla restaurang, samt betalade mina räkningar. Det fanns inte många känslor inblandade i uppbrottet, det kändes bara naturligt att ge sig av.  
      ”Hejdå, och lycka till” sa vi och klappade om varandra. Vi hade en grundmurad vänskap som inga gliringar rådde på. 
      Björn och två tjejer från Norrköping som vi hade lärt känna i Sitges vinkade av mig. En tjej blev alltså över – hon hade varit min under en inte helt lyckad semesterflirt. Synd, men det hade ändå inte varit någon bra match. Björn och den andra passade bättre ihop och skulle stanna i staden några dagar till i stadens vitkalkade prång med dess mysiga bodegor. Jag klandrade dem inte.  
      Det hade varit bekvämt att ta tåget norrut mot Frankrike och vidare mot Hamburg. Men tummen var nu det enda alternativet. Några pesetas och ett par dollarsedlar var allt som fanns kvar i den allt magrare plånboken. 
      Men det började bra. En ljusblå Porsche cab stannade och killen vinkade åt mig att hoppa in. 
      ”Looking for a ride? undrade han leende på en amerikansk dialekt. 
      ”Yes, thanks a lot” svarade jag. 
      Jag stuvade in ryggsäcken i det lilla baksätet och satte mig bekvämt tillrätta i den dyraste bil jag åkt i. 
      Porschen gick som på räls och vi tuggade oss ivrigt uppför Pyrenéerna. Jag minns inte vad killen hette eller vad han sysslade med, förutom att han var amerikan och för tillfället bodde i Spanien. Han hade Europa som i en liten ask, verkade det som. Han hade varit i alla västeuropeiska länder, inklusive Sverige, som han gillade för att där var så rent och snyggt. 
      Och…? undrade jag tyst för mig själv. Var det allt han hade att säga om Sverige? Att vi hade det rent och snyggt? Jaha, det var tydligen allt han hade att säga. Men OK, jag lät det bero eftersom jag fått lift i en av världens dyraste bilar. 
      Vi hade tänkt stanna och ta en kopp kaffe i Portbou innan vi korsade gränsen mot Frankrike. Men vi hann inte parkera förrän en kärra med apelsiner välte och de saftiga frukterna började rulla nedför gatan mot gränsövergången i allt snabbare takt med två skrikande och viftande apelsinodlare springande efter. Vi hoppade ur Porschen och sprang ut på gatan. Vi fick tag i ett par rejäla bräder och lyckades valla ner nästan hälften av apelsinerna i en källare. De andra var hopplöst förlorade i ett fruktrace som inte skulle sluta förrän i Medelhavet. 
      ”Gracias, gracias, señores!, ropade spanjorerna och hoppade högt att glädje. De ville ge oss massor av apelsiner och till och med pengar, men vi tackade så väldigt mycket och artigt nej och nöjde oss med ett halvt kilo var. 
      Liften i Porschen slutade vid en dammig väg utanför Perpignan. Amerikanen skulle till vänster och jag åt höger. 
      ”Thanks a million for a wonderful lift, sa jag och önskade att jag hade något att ge honom. Nästa gång ska jag ta med en påse dalahästar och dela ut till folk som hjälper mig, tänkte jag. 
      ”Don’t mention it. My pleasure” sa amerikanen, hoppade in i caben och försvann i ett dammoln. 

      Det var torrt, dammigt och solen stod nästan i zenit. Jag tog på mig solglasögonen och kepsen och sträckte upp tummen i vädret. Det var vidrigt jobbigt och jag satt mig på en mjölkpall vid vägkanten för att hämta andan. Efter en timme med tummen i vädret förbarmade sig en Renault, också den blå. 
      ”Where are you going?”, undrade en kille i solglasögon.
      ”To Sweden” svarade jag torrt, jag orkade inte mer än så just då.        ”Wow, that’s far away. I am only going to Colmar”
      Men Colmar var en bra bit på vägen, så jag tog tacksamt emot att få lift dit och hoppade in. 
      Men först skulle han säga adjö till sina nära och kära, så vi fick ta en sväng inom Perpignan. Vid en villa väntade ett helt hov av släkt och vänner. Det blev ett väldigt pussande- och kramande, som om han skulle åka jorden runt tio gånger. Jag stod lite avsides och betraktade de svallande känslorna. En kvinna, som jag antog var förarens mamma, pekade undrande på mig och tog sig om hakan som för att markera att jag hade skägg. Men killen log och viftade bort mammans oro. ”Swedish”, sa han och mamman nickade förstående, som om det sade allt om mig som person. Komplimang eller diss, jag dög i varje fall till att få åka med hennes son. 
      Vi gav oss av i en trimmad Renault, som var så nära den tidens rallybilar man kunde komma. 
      Vägarna blev efterhand bättre och bilen låg som ett tuggummi på den varma asfalten. Martin – så tror jag han hette – älskade att köra bil. Det gjorde jag också, men jag började undra om han egentligen visste hur fort han körde. Han verkade inte vara det minsta intresserad av hastighetsmätaren. 
      Det gick undan värre och när vi efter några timmar passerat Nimes började landskapet bli alltmer bergigt och vi närmade oss Besancon och foten av alperna.
      Plötsligt tog han en kurva för fort, sladdade till och vi blev stående vid en vägkant, bara några meter från ett stup som sträckte sig lodrätt ett hundratal meter ned. 
      Vi satt tysta en bra stund medan det började skymma över bergen i öster. En uggla hoade i närheten, som för att skicka en hälsning till två galningar som kommit undan liemannen med blotta förskräckelsen.
      Konstigt nog var jag inte chockad. Jag kände på mig att han körde med marginalerna på sin sida. Martin själv blev däremot ordentligt skakad och svetten rann nedför pannan. 
      ”Well…” började han… “I took some pills to keep me awake…” OK, jag förstod. Det var sådana där receptbelagda Pharmaciapreparat som man blev hög som en alptopp på. 
      ”Don’t worry” sa jag, vilket tycktes lugna honom.
      Sedan var vi tysta medan vi i sakta mak körde till närmaste kafé som låg i ett vackert, arkitektritat hus. Vi blev serverade smörcroissanter och drickbart kaffe av en trevlig mademoiselle och incidenten på vägen gled undan för undan bort i minnets dimmiga bankar.  

      Vi skiljdes åt i Colmar tidigt på morgonen. Vi hade mer eller mindre glömt incidenten och jag tackade honom för en väldigt trevlig tur, och än en gång retade jag mig på att jag inte hade en dalahäst att bjuda på. 
      Nu hade jag behövt ett av Martins piller då ögonlocken började kännas på blybitar och knäna mjuk som dunbollar. 
      Det var egentligen alldeles fel tid på dagen för att gå och lägga sig. Men i så fall, var? Det fanns många hotell att välja på i Colmar och efter att ha frågat efter priset på ett rum med min dyslektiska fransk/spansk/engelska hittade jag ett litet hotell i utkanten av staden som jag hade råd med.
      Jag gick upp på rummet och slängde mig raklång på den alldeles för mjuka sängen och somnade tvärt. 
      Det var mitt på dagen när jag vaknade i något som liknade en sagostad. Stora, härliga korsvirkeshus kantade gatorna och kanalen som rann genom staden. Överallt fanns blomsterarrangemang som prydde husfasader och broar. Om det inte hade varit för att jag var i det närmaste pank, så hade jag gärna stannat här i några dagar. 
      Jag fick lift flera gånger under dagen och åkte fram och tillbaka över Rhen. Det var drömlikt vackert, på ett ställe när vi åkte genom en by, var det som att just här hade den franske konstnären Alfred Sisley hämtat sitt motiv till den berömda tavlan Poplars on a River Bank. 
      Jag lyckades lifta till Strasbourg sent på eftermiddagen och på kvällen fick jag lift av en grönsakshandlare till en liten by inte så långt från Hamburg.
      Han var en trevlig bekantskap med samma humor som jag och jag tog tillfället i akt att fräscha upp min skoltyska.
      ”Warum gehen, wenn Sie fahren können”, hade han frågat mig när han tog upp mig. Han var i pappas ålder och efter att vi pratat och haft väldigt roligt ett bra tag undrade han om jag inte skulle vilja träffa hans dotter. ”Sie ist sehr hübsch” hade han sagt. Jag hade gärna gett honom tjugo dalahästar för hans dotter, men jag var alltför trött för att engagera mig. 
      Vi sa adjö, dunkade varann i ryggen och önskade varann lycka till när våra vägar skiljdes åt.
      Återigen tog sömnen överhand och jag gick och lade mig i ett torrlagt dike vid den glest trafikerade vägen. Det var faktiskt mjukt och bekvämt, så torrlagda diken rekommenderas som ett billigt och grönt alternativ till ett vandrarhem. 
      Morgonen därpå återtog jag liftandet och kom slutligen fram mitt på dagen till min slutdestination - Hamburg Hauptbahnhof. 
      Jag var hjärtligt trött på att lifta och tänkte ta tåget den sista biten till sommarstugan i Kivik där mina föräldrar väntade med god mat, service och rum under tak. 
      Mina föräldrar ordnade pengar utan att ifrågasätta vad jag hade för mig och efter sex timmar på stationen kunde jag kvittera ut pengar som räckte till ett skrovmål och en enkel biljett till Simrishamn.
      Det här var alltså på 60-talet med allt vad det vill säga med vänliga människor som hade stor tillit till varandra. Då gick det bra att lifta genom Europa, vilket många också gjorde. 
     Jag undrar hur det hade fungerat i dagens 2000-tal. Vi lever i en helt annan värld nu. Men den som vill lifta från Sitges till Hamburg idag bör nog vara utrustad med nerver av stål, muskler av järn och en änglalik tur.

Copyright © 2020 Björn Johnsson